Min pappa är bäst. Så är det bara. Jag antar ju att alla andra också tycker att deras pappor är bäst, men pappa är min hjälte. Han sa för länge sedan att "Inget är omöjlig. Det som är omöjligt tar bara lite längre tid." Jag skrattade och sa att att flyga, det är i alla fall omöjligt! Snabbspola fram några (rätt många) år, och vi befinner oss på en åker i hembyn en vacker augustikväll. Pappa har flugit redan en längre tid, men med triken, som tillåter passagerare, är det dags för oss att få komma upp också. Förberedelserna i full gång , både jag och H är rätt spända, lite nervösa och förväntansfulla. Många linor ska redas ut, motorn ska testköras och vindstyrka och -rikting kollas. Allt är klart för start . Fastspänd och med bultande hjärta sitter jag i den lilla stolen som snart ska ta mig högt upp i luften. Vi kollar vinden, och så gasar pappa. Marken rusar fram under oss, det är skumpigt på åkern. Diket närmar sig, men just som jag tror att vi kommer...