Ge mig en morgon i Afrika

Det är snart ett och ett halvt år sedan jag var i Kenya nu. En resa som jag på inget sätt ångrar att jag gjorde - det var en upplevelse utöver det vanliga - men som det tagit ett tag att bearbeta till fullo. Efter att jag kom hem igen var det många som frågade "Jaha, när ska du tillbaka nu då?" och jag svarade något lätt svävande. Sanningen var den att jag, just då, inte hade något som helst behov av att återvända.
Tills nu då. Åh, tänk att åter få vandra under Afrikas brännande sol. Känna dofterna av savannen på morgonen. Kulturen och människorna.



Vad var det då som var så svårt att komma över?

Det projekt mina föräldrar tillsammans med adventistkyrkan och läkare både här och på plats i Kenya haft i flera års tid tog oss till Kenyas fattigaste delar. Hade vi bara stannat i Nairobi på det trevliga guesthouset och det splitternya sjukhus som håller på att byggas hade det nog inte varit så svårt. Men det var turen till Kendu Bay och Kisii och närliggande områden som satte djupare spår än jag kanske ville erkänna.

Ett i mängden av små samhällen vi körde genom påväg mot Victoriasjön.

Den fattigdom och ja, den misär vi såg där är svårt att ens föreställa sig. 
Jag tänker på tandläkarmottagningen i en liten by vi levererade utrustning till. Lukten i huset. Pipet i väggarna. Rasslet bakom alla möbler. Råttskit på varendaste yta.
Jag tänker på filtarna vi sov under, hårda av smuts.
Jag tänker på människor vi träffade, pratade med och tog i hand, klart sjuka och vi kunde inte veta i vad - det var bara att vara vänlig och glad och i smyg sprita händerna när ingen såg.
Jag tänker på hotellrummet vi sov i en av de sista nätterna, hur vi nästan euforiskt skrattade åt lyxen med rena lakan och varmt vatten. Strunt samma då att det kröp en massa insekter på golvet, att tvättfatet var sprucket och eluttagen livsfarliga.
Och jag tänker på hur det var att komma hem, hur borttappad i tillvaron man blir av en sådan resa. Hur maniskt jag städade där hemma den första tiden för att jag hade så svårt med ens den vanliga lilla skit det finns i allas våra hem. Och det dåliga samvetet över att här kommer jag, med alla mina fina saker, rinnande vatten och en fungerande, bra sjukvård, till Afrika och tycker synd om mig själv för att jag ett par nätter måste sova i en mindre ren säng.

Här vågade vi oss t.o.m. ut på en promenad utanför sjukhusområdet.

Landsbygden var dock inte bara dålig. Här kunde vi röra oss lite friare, inne i Nairobi skulle vi helst undvika köpcenter, bilköer och att gå ensamma på stan (om vi gjorde alla tre sakerna ändå? Svar ja.) Människorna hade mindre, men var gladare. Och man såg verkligen att det vi gjorde gjorde skillnad. 
Operationstyger tvättas för hand och läggs ut i gräset för att torka. Kor går och betar bredvid. Bilden är tagen på ett rätt fint sjukhus, men allt är verkligen primitivt mot vad vi är vana vid.


Bilden tagen från en internatskola som integrerar handikappade elever i vanliga klassar, något väldigt ovanligt här. Lärarna hade vid vårt besök inte fått lön på över 3 månader, men de fortsatte undervisa ändå. Vi hade med oss massvis med tränings- och rehabiliteringsutrustning för de sjuka barnen, något man i princip helt saknat förut.

Projektet fortsätter

Nästa båtlast med sjukhusmaskiner, sjukvårdsmaterial och kläder ska snart skickas. Till hösten är det meningen att nästa lass med maskiner ska kunna installeras på plats på sjukhusen runt om i Kenya. Och jag kan äntligen säga att ja, jag vill åka tillbaka (det blir högst antagligen inte av i år, men Afrika har inte sett det sista av mig). Afrika är nämligen inte bara fattigdom, smuts och misär, det är också en sån glädje, en sån värme och såå vacker natur. Och jag längtar efter att åter vandra på afrikansk mark!











Vi avslutar med den här filuren från Masai Mara. Bilar från båda hållen och han stod lugnt kvar, mitt på vägen. Det slutade med att vi fick köra av vägen för att ta oss runt honom!




Kommentarer