Safari i Masai Mara

Del 3 av Afrikaresan. Del 1 och del 2, om någon är intresserad.

Efter en veckas hårt jobb på sjukhusområdet i Nairobi var det dags för lite semester. Helgen i Masai Mara var dyr, men även om de ca 500 $ sved lite när jag stod och tog ut dem ur bankomaten var det absolut värt varenda cent så fort vi kom in i nationalparken.

Vi anlitade Gofan Safaris där mina föräldrars numera gode vän Onesmus jobbar, och vi var glada över att han fick vara vår chaufför. Han frågade också om hans fru kunde få följa med i bilen, hon hade aldrig varit till Masai Mara förr, och såklart sa vi ja. Båda två hur trevliga människor som helst!


På vägen mot Masai Mara passerar man fantastiska utkikspunkter över Great Rift Valley, som sträcker sig från Mozambique i söder till Israel i norr. Vädret just där var lite halvdålig, och molnen stod låga. Trots det var utsikten verkligen något extra.

Vid ett tillfälle körde vi ovanför regnbågen.
De kenyanska vägarna... Med några timmar kvar till Manyatta Camp, där vi bodde under safarin, tog asfaltvägarna slut. Onesmus skrattade och sa att nu skulle vi få njuta av en kenyansk massage. Omskakade och med ett och annat blåmärke anlände vi så småningom till Masai Mara. Vägarna skulle ofta inte ens kallas för väg i Finland, och man kör kors och tvärs över hela vägbanan för att undvika de värsta groparna. Ibland kör man inte på vägen överhuvudtaget utan i diket istället eftersom det är jämnare där. Att bilen lutade så man trodde den skulle välta bekom inte chauffören, och vi kom ju fram utan några olyckor.


Ja, det rinner en flod över vägen. Ja, det är kor på den också. Kor på vägen stöter man på lite över allt. Inte bara ute på landsbygden utan inne i Nairobi också.


 Manyatta Camp. Man sover i stora tälthyddor med ett uppmurat badrum med wc och dusch. Kor, får och getter går runt fritt på området och äter de torra grässtrån som fortfarande finns kvar + allt skräp som turisterna slänger runt sig. Vid ett tillfälle fick jag skyndsamt rädda mina sandaler från en nyfiken kalv. :)

I två dagar körde vi omkring i Masai Mara. Vilken natur, säger jag bara, vilken natur. Och djuren sen. Vi hade turen att få se alla Big 5, + hur många andra djur som helst!

1. Först ut en gepard.
2. Vattenbuffel..
3. Lejon 

4. Noshörning. Numera finns bara ca 20 noshörningar kvar i hela parken.

5. Ung elefanthanne i sällskap med en massa gnuer.
Och så zebror förstås! Kolla buffelhjorden i bakgrunden också.
Flodhästar i Mara River. Vi såg en krokodil i samma område också.
Giraffer tittade fram bakom vart och vartannat träd. Denna brydde sig inte om bilar som kom från båda hållen.
Vi kom så nära djuren att man nästan kunnat sträcka ut handen och röra vid dem. Att de är vana vid safaribilar märks, för oftast brydde de sig inte ett dugg av att en hel svärm med bilar körde fram till dem där de låg i skuggan under någon buske. Och även om jag i alla fall kände mig helt trygg i safaribilen fanns det ändå tillfällen när man började känna sig liten. Som när vi körde upp till tre lejonhonor som låg och vilade. En av lejonhonorna var så mycket mer vaken än de andra, och när hon spände blicken i en och följde med varenda rörelse med kameran man gjorde samtidigt som man såg musklerna i de gigantiska tassarna spännas... Då började det kännas som en god idé att inte sträcka ut armarna allt för långt utanför bilen.

När vi kom tillbaka från safarin den andra dagen så fick vi möjlighet att gå och besöka en masajby i närheten. Den chansen tog jag med glädje, då jag har länge velat få träffa detta folkslag. Inträdet i byn var ca 20 €, och det tycker jag är helt okej. Pengarna gick till byn och till skolan i närheten, och om man inte kan tänka sig att stöda detta så vet inte jag.


Utanför byn blev vi mötta av dessa vackra massajmän. De hälsade oss med traditionell sång och dans.

De för massajerna så karakteristiska hoppen. 
Precis när vi skulle gå in började boskapshjordarna komma tillbaka för natten. De yngsta barnen vallar de minsta djuren. Vi fick veta att när ett barn fyller 4 får han inte längre bo kvar i föräldrarnas hydda, utan då räknas de till "männen" och ska hjälpa till i byn som alla andra. Här kommer två pojkar tillbaka med sina getter. När det var mitt inne bland den stack knappt ens en bit av huvudet upp över djurryggarna.



Djuren sover inne i byn, som skyddas av ett staket av taggiga buskar, om nätterna för att få skydd mot rovdjur. Hela marken inne i byn är täckt av torkad djurspillning. För en gammal stallstjej är inte lite torr koskit så farligt, men både en och annan höjde nog på ögonbrynen åt detta och såg noga var de satte fötterna.


Männen berättar att de inte behöver något pass när de vandrar över till Tanzania. De vackra filtarna är deras pass förklarar de. Varje familj har sitt eget mönster. 

Hövdingens son bjöd också in oss i sitt hem. Hyddorna byggs av pinnar de hämtar från bergen och rappas sedan med koskit. Inne i hyddan bor mannen med sin fru och upp till 4 barn. De äldre barnen får flytta ut till förmån för de minsta. I hyddan finns förutom familjens sängar också små nischer för de yngsta korna och getterna. Hyddan är kolsvar och stekhet. Endast en liten glugg finns för att släppa ut röken från kokelden. Ca en gång per år måste en ny hydda byggas, för då har termiterna förstört träet i den gamla. P.g.a. detta lever byn också hela tiden och är aldrig på samma ställe två gånger. Den flyttar, en hydda i taget.

Här är de massajkvinnorna som underhåller med dans och sång.
 Att få se folk som fortfarande lever på samma sätt som de gjort i tusentals år är fascinerande, och djupt respektingivande. Här lever man ett enkelt liv, utan el eller rinnande vatten, och barnen som springer omkring är nu varken hela (kläderna) eller värst rena. Men de verkar lyckliga.
Här sysslar man fortfarande med rituella lejonjakter, alla män måste delta i en sådan som ett slags mandomsprov. Ca 20 unga män åt gången blir utskickade i bushen och får inte återvända till byn innan ett lejon fällts.
Man lever på blod och mjölk, och slaktar bara när det är fråga om större festligheter. Vår guide berättar att de vet precis hur de ska sticka djuren för att få blodet att rinna utan att djuret tar skada.

Skolgång får de, bara några 100 m bort ligger en internatskola där 500 elever går, både massajer och barn från andra stammar. Efter grundskolan, upp till kurs 8, finns även möjlighet för de massajer som vill studera vidare att gå på universitet närmare Nairobi.
En del av massajerna har mobiltelefoner. De har ingen el i byn utan laddar dem på hotellet en bit bort. Där finns inte heller el, men generatorer i alla fall. Snart kommer det dock att ändras, i samhället i närheten ska man snart börja dra elnät.
Det är fascinerande att se hur en gammal kultur möter en ny, och hur det mötet slutar tror jag ännu inte vi riktigt vet, men jag hoppas att kulturen och traditionen inte kommer att gå förlorad utan att folket hittar ett sätt att bevara den samtidigt som de går in i framtiden.
  

Kommentarer