En dagstur i de skotska högländerna

Vad är väl en resa till Skottland utan en tur ut i högländerna? Är du inte rädd att köra på små smala vägar, i vänstertrafik mitt i vintern utan vinterdäck - ja då rekommenderar jag att du hyr en bil så att du kan åka vart du vill och stanna var du vill. Är du inte fullt så modig kanske det är bäst att göra som vi - ta en busstur! Vi valde Stirling Castle, Loch Lomond & Glengoyne Distillery-turen. 

Vi startade tidigt på lördag morgon med den lilla röda bussen. Chauffören var glad och trevlig och drev hejdlöst med amerikanerna som var med på samma tur om "Donald Duck", eller vad nu den nya presidenten heter, på sin breda accent. 

På väg ut ur Edinburgh pekar han ut var J.K. Rowling skrev klart den sista Harry Potter-boken och också de skolor hon använd som modell för Hogwarts.

Vi kör förbi Forth Rail Bridge, en av de mäktigaste broprojekten i världen när den byggdes i slutet på 1800-talet och ett världsarv sedan 2015. 

Stirling Castle var fint, här finns mycket historia och bl.a. William Wallace (Braveheart) höll till här.

Wallace-monumentet på sin kulle syntes bra från slottsmurarna

Efter att vi fått spendera tid inne i Stirling Castle tog vi en liten avstickare till Doune Castle. Det ingick inte i turen egentligen, men en nörd som jag som gillar Monty Python, Game of Thrones och Outlander var väldigt glad över att få se inspelningsplatsen!

Doune Castle

Vi kör vidare längs med små slingrande vägar, upp mot det högre bergen. Redan i början av turen meddelade chauffören att vi tyvärr inte kunde ta den väg som det var tänkt eftersom det snöat och minibussen inte hade några vinterdäck. Med jämna mellanrum hör jag honom svära tyst för sig själv i extra hala kurvor men allt går bra.

Får går på ängar överallt längs med vägarna och större och mindre locher, sjöar, glimmar fram mellan träden. Plötsligt stannar chauffören mitt på vägen och utbrister glatt "Look, heeri cuus!" Tydligen brukar bönderna ha in de kännspaka Highland Cattle-korna den här tiden på året, men här står ett gäng "youngsters" glatt och tuggar hö. 

Så närmar vi oss den brantaste biten av färden. Vårt lunchställe ligger bara minuter bort, på andra sidan krönet. Det är lite spårigt av snön som börjat smälta i solen, men vi segar oss framåt. 

Plöstligt blir det tvärstopp. Några bilar har parkerat för långt ut på vägen, så en personbil framför oss måste stanna. När den ska iväg igen får den inget grepp utan hjulen slirar och flera personer får hjälpas åt och skjuta på. När vägen är fri igen, och vi ska iväg, händer samma sak för oss. Hjulen spinner i snömodden, krönet ligger retfullt nära. Chauffören meddelar att han är ledsen men att det inte kommer att gå. Vi får glatt backa nerför hela berget igen (spännande nära stupen) och så kör vi en hel timme tillbaka för att äta lunch på ett annat ställe... 

För en Finländare som är van att köra i snön kändes det lite snopet. Här hade vi ju bara backat tillbaka tills vi fått grepp igen och sen fortsatt, men samtidigt förstår man ju att chaufförerna inte vill ta några risker. Nåväl, vi får en sen lunch och hastar iväg mot Loch Lomond medan dagsljus ännu finns och chauffören ringer och förvarnar destilleriet att vi blir lite sena...

Att det blev en omväg visar sig sen inte vara så illa ändå, plötsligt saktar chaufförer in lite och pekar på ett vitt hus ute på en äng. "Do you see that house? That's where Hagrid lives!" Det var alltså Robbie Coltranes hus, han som spelar Hagrid i Harry Potter. Film-nörden i mig jublar ännu en gång! 

Loch Lomond glittrar vackert i kvällsljuset. Det är en del människor här, men inte för många. Vissa vandrar längs med stranden, andra fotograferar. Några kastar smörgås med flata stenar medan andra bara njuter av den friska luften.

Det börjar skymma när det är dags att bege sig vidare. Glengoyne whiskydestilleri står näst på tur. Som whiskyfantast kan jag inte lämna Skottland utan att ha besökt ett. 

Glengoyne är det sydligaste av de högländska whiskydestillerierna. Vi bjuds alla på ett glas av deras 12-åriga whisky innan rundturen börjar. Den är rätt god och len, inte ett dugg rökig - även om det egentligen är de rökiga sorterna som är mina favoriter. 

Inne i destilleriet får man tyvärr inte fotografera, vilket jag ändå förstår, men turen var verkligen intressant och guiden väldigt duktig och engagerad.

Efter turen får de som betalat en liten slant extra också provsmaka deras 18-åriga whisky, och den var riktigt god måste jag säga! Här börjar det harma lite att jag bara har handbagage med mig, annars hade jag nog köpt en flaska eller två att ta med hem!

Utanför har det blivit mörkt, och jag själv hinner knappt stiga in i bussen innan jag somnar. Mitt ressällskap lyckas dock hålla sig vaken och upplyser mig om att både Sterling Castle och The Kelpies, två jättestora hästhuvuden vi skymtade på motorvägen, var väldigt vackra när de var upplysta i mörkret.