Språkförbistringar

Jag vill påstå att jag är rätt bra på engelska, jag talar det flytande och har inga problem med att förstå vad folk menar. Jag använder det nästan dagligen när jag pratar med vänner och bekanta i olika länder, och - det här är lite skämmigt faktiskt - när jag umgås med mina finska vänner. Min finska är långt ifrån vad den borde vara, liksom deras svenska, så det enklaste har varit att använda engelskan. 

Därför var jag inte speciellt orolig över hur jag skulle klara mig när jag satte mig på planet för att jobba några månader på Irland. Och det gick bra, för det mesta. Men jag glömmer inte hur jag dödstrött steg in i min värds bil i en liten håla mitt ute i ingenstans och fick ta emot den typiska, godmodiga, lätt skämtsamma svadan av irländskt chitchat. Jag tror aldrig jag sagt "what?" så många gånger i en konversation tidigare. I mitt zombielika tillstånd (jag hade varit på resande fot i nästan tre dygn i och med att jag efter bara en mellanlandning i Helsingfors kom direkt från Turkiet) var den irländska accenten mer än jag klarade av just då. När jag väl vant mig, och var lite vaknare, hade jag inga större problem med att förstå honom.

Desto större problem gav närmaste grannen mig. En glad och vänlig äldre man, som ofta var ute på sin gård och alltid ville prata en stund när jag kom förbi med hästarna. Efter nästan två månader på gården hade vi fortfarande en konversation där jag kom gåendes med en av unghästarna jag höll på att träna, och han glatt började prata. Efter flera minuter visste jag bara att han pratade om någonting "green", om det var hästen (green horse = unghäst), att han sett en grön bil på vägen eller om han menade att träden fortfarande var gröna för årstiden hade jag ingen aning om. Det var bara att le, humma instämmande där det verkade passa och snabbt försöka ta sig därifrån. 

Så när tiden på ön började närma sig sitt slut, och jag t.o.m börjat förstå grannen, och konverserat med alla möjliga trevliga prickar när vi rest runt lite började jag känna att jag hade den irländska accenten under kontroll. 

Så en av de sista kvällarna var jag ute med några vänner jag träffat i Dublin, på vår favoritpub som alltid bjöd på härlig live musik. Vi började prata med ett gäng irländare som var ute, och där var det igen. En i gänget pratade och pratade, och jag försökte hänga med men tappade bort mig igen och igen. En annan märkte att jag hade lite problem och frågade hur länge vi varit här. 

Jag svarade, lätt klagande, att jag varit där några månader och fortfarande kunde jag inte förstå vad hans vän sa.

Han skrattade och sa, på renaste irländska:

"Ah lass, that's just because he's drunk!"