Hjälparbete i sydvästra Kenya

Del 1, 2 och 3 kan ni läsa här.

Vi fortsätter att skumpa fram längs de dammiga vägarna. Plötsligt stannar chauffören och pekar på en flock gamar som sitter och kalasar på resterna av ett kadaver alldeles vid vägkanten. Vi tar fram kamerorna men hinner bara knäppa ett par kort innan en lejonhona som legat dold i det höga gräset rusar fram och jagar bort asätarna. En bit bort skymtar två lejon till.

Kollar ni noga ser ni de tre lejonen i bakgrunden, här hade vi själva inte upptäckt dem än.

Gamarna och en del hyenor jagas iväg.

Vi kör vidare genom det fantastiska landskapet. Så småningom ger den öde savannen vika för träd och senare grönskande bergssluttningar.

Ett typisk samhälle vi passerar. Några hyddor som blir till några plåtskjul som blir till några hyddor igen.

Vi är på väg mot Kendu Bay, alldeles intill Victoriasjön. Först ska vi dock via Kabondo och en klinik där för en snabbtitt på deras utrymmen. Chauffören vet inte riktigt vägen, och vi har inte ens ett fullständigt namn på sjukhuset vi letar efter. Vi försöker fråga oss fram. Tillslut kom vi rätt helt av en slump.

Ett fruktansvärt pipande når våra öron direkt vi blir visade in i byggnaden som fungerar som tandläkarmottagning och fysioterapi. Fåglar, bestämmer jag och mamma, det är fåglarna som låter. Två sekunder senare inser vi dock att så inte är fallet. Allt i rummet är täckt med råttskit. Det piper och prasslar överallt i väggarna, i taket och bakom alla madrasser som finns i rummet. Vi håller god min och bekämpar lusten att springa ut.

På väg mot Kendu Bay igen börjar det plötsligt regna. Den torra dammiga vägen vi skumpar fram på förvandlas snabbt till lervälling. Som tur är arbetar vi oss stadigt uppåt hela tiden och regnskuren varade inte länge. Snart ser vi något blänka till i horisonten. Victoriasjön. Nästan framme nu, efter en hel dag av kenyansk massage och ingen annan mat än chokladen vi haft med oss i bilen ska det bli skönt att komma fram.

Kendu Bay centrum

Huset vi får bo i ser bra ut utifrån, men då jag föreställt mig ett fint och fullt möblerat hem blev jag besviken. Tomma salar dit vi fick släpa gamla sjukhussängar och bädda med täcken och kuddar som sett sina bästa år, om man säger så. Golven i wc och badrum saknade hälften av sina golvplattor och när vi hittade en del saker på golvet som var misstänkt likt de vi sett i Kabondo blev det nästan för mycket, just där och då. Trött skickade jag ett sms åt H här hemma. Jag saknade honom, jag saknade vårt hem, en ren säng, ett normalt badrum...

Allt började dock kännas mycket bättre efter ett rejält mål mat, och speciellt efter att min syster konstaterat att det nog inte var råttlämningar på golvet. Det hjälpte också massor att bädda om sängen med egna lakan. Kudden tog jag bort helt och hållet och använde en jacka och tröja istället. Här träffade vi också en hel del landsmän, på sjukhusområdet bor nämligen många finska läkare som är där via adventistorganisationen Adra.

Ytterligare höjdes livsandarna när jag fick se bastun. Jepp. Bastun. Den var inhyst i ett litet skjul bakom huset vi bodde i. En glad afrikansk man presenterade sig som Saunaman, det var hans uppgift att elda så den var varm till eftermiddagen.

Bastun. Vedföråd i dörren närmast och så själva bastun bakom dörr nr 2.

Hit vandrade jag och syster en dag. Hon som varit här förr ville visa var de tar vårt dusch- och dricksvatten. Simning var icke rekommenderat p.g.a. krokodiler.

Förutom tandläkarstolen och röntgenutrustningen vi har med oss till sjukhuset har min syster också ett alldeles eget projekt här. Hennes skola har samlat ihop pengar från dagsverket och köpt rehabiliterings- och träningsutrustning som de donerade till en internatskola som integrerar handikappade elever i vanliga klasser. Tidigare har de nästan helt saknat utrustning för den nödvändiga rehabiliteringen.

Första klass och här lär sig eleverna alfabetet. Lärarna berättar att de inte fått lön på många månaderna, men de fortsätter med sitt arbete ändå. Hjältar.

Syster med en del av utrustningen.

Traditionell afrikans dans och sång framförda av de handikappade eleverna. Så duktiga, de berättar att de t.o.m tävlat på nationell nivå.

På skolan var man mycket tacksamma och vi fick ta del av en två timmar lång tack-ceremoni. Tal avlöste tal av både skolans personal och inbjudna gäster. Dessutom bjöd eleverna själva på program i form av traditionell sång och dans.

Efter några dagar i Kendu Bay styr vi kosan mot Kisii. För första gången på många långa dagar hade vi snart asfalterade vägar igen! I Kisii bor och arbetar ett filipinsk läkarpar, som numera är mina föräldrars goda vänner. Medan vi arbetar på deras sjukhus har de ordnat med hotell åt oss, och efter safarin och Kendu Bay känns detta som värsta lyxhotellet! Så rent och fräscht! Sista kvällen i Kisii bjuder läkarna också hem oss på middag, och detta kan nog vara det bästa vi ätit på hela resan.

Följande morgon är det dags att påbörja den långa bilfärden tillbaka till Nairobi. Mina och systers två veckor i Kenya börjar lida mot sitt slut. Vi kör genom Kericho och de vackra teplantagen där. Vi ser också Lake Nakuru, Flamingosjön, på avstånd men får veta att det numera är väldigt lite flamingos där. P.g.a höjt vattenstånd har det fått så pass svårt att hitta mat där att de flyttat till andra sjöar.

Ett av Liptons stora teplantager

8 timmar senare svänger vi in genom vårt guesthouses grindar i Nairobi. Följande morgon ska Jackson, den leende taxichaufför vi lärde känna vår första vecka här, köra oss till flyget. Mina föräldrar stannar två veckor till för att färdigställa installationen av röntgenmaskinen här i Nairobi. På ett sätt känns det skönt att få åka hem, på ett annat kommer jag att sakna landet något enormt. Naturen, värmen, människorna, lukterna.. Väl hemma tar det flera dagar innan jag vant mig vid vårt finländska mörker igen.